Sunday, November 26, 2006

Rest in peace little Ip

Some things are just too hard to write in English so this will only be a brief paragraph to let you know what has happened.



Saturday 4 November my darling pet bird died. She had become increasingly ill the last two or three weeks, but as any animal she hid it really well. Finally Friday 3 November she stopped eating and drinking and just wanted to sit close to a heat source such as a radiator, lamp, or with one of my parents (she's been living with them since my husband and I don't have a home of our own at the moment).
Saturday morning we stopped by their place to see her. The decision was made to take her to a veterinary and have her put to sleep. It was one of the hardest things I have ever had to do, but she just didn't have the strength to live anymore.
She was my first pet and I got to have her in my life for 12 wonderful years.


What I really need to say follows in Swedish.




Lilla söta Ipan. Jag saknar dig så! Du var mitt första husdjur och jag har lärt mig så mycket av dig som jag aldrig kommer att glömma.

När jag var liten var de flesta djur underbara och jag drömde om katter, hundar och kaniner, men eftersom mamma och syster var pälsdjursallergiker fick det helt enkelt stanna vid drömmar. Men när jag 1994 fick träffa nymfparakiten som en klasskompis familj köpt var jag fast - jag visste att fågel var djuret för mig! Nu började operation övertalning. Syster hade flyttat hemifrån så det var bara mamma kvar att bearbeta. Hon fick göra ett allergitest för att fastställa om hon skulle kunna ha en fågel i huset. Oändlig min lycka när det visade sig att det inte skulle vara några problem!
Efter några besök till djuraffären var beslutet taget att vi skulle skaffa en fågel, en grå nymfparakit. Bur införskaffades och iordningställdes och så tisdag 15 november 1994 kom Ipan hem till oss. Hon hette till en början Lucas eftersom ägaren till djuraffären sagt att det var en hanfågel, men när Ipan till vår förvåning efter en tid började lägga ägg fick hon istället kallas Busan, Gumman, Pipan, Skrälle, Fågelfä, osv, allt efter humör och uppförande.



Under åren som gått har vi blivit alltmer lika varann. Jag undrar om det är jag som blivit mer som Ip eller tvärtom, men jag kan bara konstatera att jag verkligen valde rätt, jag är och förblir fågelmänniska (till skillnad från katt- eller hund-dito). Jag kommer aldrig att glömma min älskade Ipan, som gett mig så många underbart roliga stunder.



Thank you, little Ip. Sleep tight my love.


keah

Labels: ,